Hermelinen och draken

Saga om Hermelinen och draken skrevs av 56-årige riksrådet Carl Gustaf Tessin för femårige Gustaf, senare Gustav III. Prinsens dagar var från bittida till sent upptagna av studier och representation, alltid omgiven av vuxna, förbjuden att leka med jämnåriga. Här frammanade Tessin visionen av Gustaf som ” en oförskräckt Härarnas Anförare som segrar öfwer Rikets fiender. Det var inte riksrådets Tessins uppdrag. Pojken skulle fostras att acceptera Frihetstidens regeringsform – och bli en maktlös kung.

— Av Gunnel Bergström,  fil.dr. och medlem i styrelsen för Haga-Brunnsvikens Vänner —

Detta är utdrag ur sagan.

Min nådigaste Herre!
På ändan af gärdet wid Drottningholm, under wassen, rätt wid Trädgårds-dammen, bodde en hiskelig Drake: han hade spitsiga, såsom tecken av dess snällhet: Lejon-klor, som utmärkte dess styrka, Tupp-hufwud, som bådade dess waksamhet, och en slingrande Orm-stjert, som utwiste dess ilparighet, dess wighet och dess list. Detta wederstyggeliga rofdjuret utdödde allt hwad af lefwande, så hem-tamde, som willa kreatur, uppå Lofön fants, dels att stilla sin omåtteliga hunger, dels af idel hat…

En enda Hermelin, wisste försigtigt , at undwika dess list och wåld… och nögde sig ej med, att med nedslagit mod, sucka öwer sitt öde utan dess höga tankar umginges fast mera med det ädla uppståt, att fria sig och Konung-Gården från mördarens framfart.

Det lilla sluga Djuret hade hittat ett af Hof-Fröknarna sönderrifwet bref, hwilket han samlat och med oupphörlig möda och beswär, lärt sig läsa. Till all lycka fann Hermelin på en bänk uti Orangeriet Professor Linnaie Werk om svenska örter och den las den muntra Hermelinen om nätterna. Inom en månad kunde han hela boken utantil…och ärhindrade han sig hafwa läst, att Winruta är en krydda, för hwilken alla Drakar äga et oöfwerwinnerligt afsky.
Han wäntade med längtan till natten, och så snart mörkret war kommit, och han hörde Draken snarka och qwida, skyndade han till Mäster Linds dörr och krafsade försiktigt på henne. ..- Mitt ärende är, at begära af Eder en Winrute- krants. Mäster Lind gick och genast ut, skar Winruta, flätade en Krants, och bandt den omkring litwet på Hermelin.

Så snart dagen började gry, begaf Hermelin sig til Trädgårds-dammen: Draken waknade och slukade redan sit rov, med eldfängde ögon och uddhvassa tänder; men hvad hände? På närmare håll fick han lukt och wäder af Winrutan, som nödgade honom fly och begifwa sig över broen till Lindö. Hermelin följde med snabba fjät, den allmänna fienden efter, som åter tog til fötter, samm öfwer wattnet och landade wid Ekeby-Hov. När wår lilla Segerwinnare hant til stranden, stannade han litet; men strax repade han sig, och tänkte det är ej nog att hafwa friat Lofön, skal jag giva Ekeby- Hovs ägor til sköfling?? der bor Hof- Marskalken Baron Horn, som så troget, länge och wäl tjent Deras Kungl. Högheter. Det är ej nog för et ädelt sinne, att rädda sig själv och sin närmaste Husbonde, utan hwar ärlig Mans sak är hans sak, så snart han har hjelpmedel i händerna. Han betänkte sig ej längre, och som winden war god, satte han sig på en spån, och, med swantsen i wädret, anförtrodde frimodigt sin hjeltekropp åt wattnets böljor.

Ondska och wanart måste åter fly tapperhet och eftertanka. Hermelin fortsatte sin seger. Han sade sig själv Alla Swea barn äro min Nådige Öfwerhets Undersåtare: jag will och måste utdöda hwad dem hotar. Att göra kårt: Draken skyndade sig undan, och Hermelin följde efter, alt up till den kalla Lappmarken, hwarest odjuret, owant wid köld och omak, stack sig sjelf med sin förgiftada gadd i hjertat, och med hiskeligt skri miste sitt lif.

Några Lappar luppo i negden på skidor efter Will-Renar; de blefwo högeligen förundrade, när de kommo på stället, der, det dem obekanta willdjuret, låg dränkt i sin blod. De sågo en skymt av Hermelin, undrade på dess ombundne krants; men låto honom gå, ty de hade annat at sysla. Somlige foro hem efter slädar; de andra bundo bast-rep; åter andra rådgjorde om resan, emedan deras tanka war, at föra et så sällsynt wildt för Konungens ögon…Knappast hunno de inom Stockholms Stadsport, innan syslolöst folk samlades kring dem och fölgde dem up till Slottet. Då Lapparna intygade, det de sett en kransad Hermelin, war gåtan lätt uplöst; det liflösa missfostret igenkändes , och Segerwinnaren hedrades.

Wår Konung, som ej lämnar höga bedrifter olönte, lät i Marmor hugga en hwit Hermelin, med grön krants omkring lifwet…När jag första gången såg detta wackra Minnes-märket, frögdade sig mit inwärtes wäsende, och jag skådade lika som in uti de ljusa tillkommande tider. Mig tycktes skönja Printsz Gustafs Bild i Hjelte-drägt, med Lager-krants omkring sin Manliga Hjessa, uthuggen i den hårdaste och waraktigaste sten, med påskrifterna: att Gustaf frälsat sit Fosterland ifrån laster, då Han, såsom allas eftersyn segrat öfwer sig sjelf: at Gustaf skyddat riket ifrån wåld, då han, en oförskräkt Härarnas Anförare, segrat öfwer Riktes fiender: at Gustaf warit, är och blir en Wälsignelse ibland sit Folk.

Jag framhärdar med odödelig Wördnad.
Eders Kongl. Höghets
Underdånig och trognaste Tjenare
C.G.T.

Den 6 Martii 1751

Källa

Utdrag ur ”Utkast af En Gammal Mans Dageliga Bref under dess sjukdom till En Späd Prints i urval samt med inledning och kommentar av Göte Klingberg”. Natur och Kultur 1964.