— Av Anders Bodin, ordförande i Haga-Brunnsvikens Vänner–
Jag blev verkligen förvånad när jag på min morgonpromenad i Hagaparken i går mötte Gustav III. Han såg avslappnad ut nu när alla plikter och krig var förbi. Jag vågade gå fram och rakt på sak fråga: Nå, vad tycker Ers Majestät om Er park? Blev det som Ers Majestät tänkte sig? Han vände sig snabbt om, jag såg hans vänliga men trötta ögon, han svarade: för det första, säg bara Gustav, det gör alla nuförtiden. Vad jag tycker om min park? Mycket är bättre än det var i min fantasie. Pelousen är mäktigare, trädridåerna som omger den vackrare och koppartälten plus intéressant.
Men, jag visste att det skulle komma ett men, mycket har fortfarande un grand potential.
För mycket sly. Många av Monsieur Pipers intrikata vistor och siktaxlar är igenvuxna. Jag har sett att man restaurerat delar av gångvägarna. Bravo! Continué!
Dånet från trafiken, fortsatte Gustav, är nog det värsta. Très énervant! De som har nytta av dessa enorma hårda ytor borde se till att bullret tas bort.
Dånet från trafiken, fortsatte Gustav, är nog det värsta. Très énervant! De som har nytta av dessa enorma hårda ytor borde se till att bullret tas bort. Les rideaux! Les Murs! Les barrières! Det finns många Artistes de l’architecture som kan skapa något i min parks anda, om de bara får medel därtill.
Jag började nu ana att hans berömmande ord i början mest var taktik. Nu började han bli riktigt ivrig och nästan arg. Den södra delen av parken, sa han. Den södra delen som möter min huvudstad med alla sina hundratusentals medborgare. Hur ser den ut? Här finns en chance fantastique att göra entrén till min park riktigt välkomnande. Här skulle man kunna göra något i parkens esprit. Jag anar att min nuvarande befallningshavare för la region de Stockholm har samma uppfattning som jag. Bonne chance, säger jag.
Här finns en chance fantastique att göra entrén till min park riktigt välkomnande. Här skulle man kunna göra något i parkens esprit.
Jag hade mest varit tyst och låtit gubben tala, men nu frågade jag om han hade uppmärksammat det höga järnstaketet kring Haga slott som skymmer vyn mot Ekotemplet när man kommer från tälten förbi paviljongen. Han avbröt mig och sa: jag om någon inser väl behovet av sécurité profond. Den kan ju dock lösas på många sätt. Det finns ju ett Corps-de-Garde där som skulle kunna varit en naturlig port. Dagens lösning är dilettante.
Nu frågade han faktiskt för första gången vad jag tyckte om hans tankar. Jag kunde bara helt sanningsenligt säga att jag höll med om vartenda ord han sagt. Och, kunde jag tillägga: det finns många medborgare, politiker, artister, arkitekter och föreningar, som också delar hans uppfattningar. Men så finns det också andra… Ja, ja, sa Gustav små kortsiktigt tänkande människor sans fantasie har alltid funnits. Men världen är stor. Gustav markerade tydligt att nu var audiensen slut, det sista jag hörde honom säga var, på modersmålet:
Stå på er idealister!