Platser skiftar funktion, utseende och betydelse över tiden. Den här artikeln handlar om hur detta skett med Nationalstadsparkens grusplaner och lokaliseringen av Nobel Center i Vetenskapsstaden Stockholm.
— Debattartikel av Christian Laine, Ark SAR/MSA —
Strax norr om Roslagsberget mynnade en gång Uggleviken ut i Brunnsviken. Landhöjningen gjorde sitt och utbyggnaden av den kungliga jaktparken sitt för att omvandla området till hage, äng och åker för hovjägaren på Söderbrunn vid porten till Djurgården och vägen bort mot Fiskartorpet och Värtan.
Namnet Albano fick området på 1780-talet. 1882 invigdes järnvägen mellan Värtahamnen och Tomteboda, som här drogs tvärsöver hovjägarens forna tobaksland. 1885 öppnades Roslagsbanan mellan Östra station och Rimbo, som här drogs i samma läge som det forna Djurgårdsstaketet. Strax blev området mellan järnvägslinjerna attraktivt för småindustrier av skilda slag och verksamheten växte ohämmat och oplanerat i drygt hundra år.
Nu är den bebyggelsen riven och staden har betecknat det avrivna området som ”en ödslig grusplan” till enda utgångspunkt för planeringen av dess kommande användning.
Från Generalsbacke till grustag till bensinstationstomt
Mellan Bellevue och Norrtull låg en gång en del av Stockholmsåsen, lite lägre än Roslagsberget (160 fot=48,7 meter) och Vanadisberget (140 fot=42,7 meter) men ändå av ansenlig höjd (120 fot eller drygt 35 meter). Tillsammans med det något högre Bellevueberget tillslöt åsen Brunnsvikens landskapsrum åt söder. Här avrättades de militära syndabockarna för hattarnas misslyckade krig mot Ryssland 1741–43 och så kom åsen att kallas Generalsbacken.
På Gustav III:s tid på Haga och Carl Sparres på Bellevue anlades promenader på åsen. Dess utsträckning och höjd dokumenterades av Topografiska kåren i 1870 års Stockholmskarta med höjddata.
Dokumentationen kom i sista ögonblicket. Under Stockholms snabba expansion under 1800-talets senare decennier förvandlades Generalsbacken till Stadens grustag och när det nya seklet bröt in stod åsen inför sin utplåning.
På platsen där åsen funnits byggdes långt senare en bensinstation. Den är nu borta och staden har integrerat området i Hagastadens planering under beteckningen ”f.d. bensinstationstomten”.
Platsers kulturella betydelse beror inte bara av deras status i nutid
Till vägledning för analys och bevarande av platser och landskap har UNESCO:s Committee for Monuments and Sites (ICOMOS) introducerat begreppet ”platsens kulturella betydelse” (The Cultural Significanse of the Place).
Med kulturell betydelse avses estetiska, historiska, vetenskapliga, sociala eller immateriella värden för gångna, nuvarande och kommande generationer.
Kulturell betydelse utgår från platsen i sig, dess anläggningar, omgivningar, användning, associationer, betydelser, händelser och dess anknytning till andra platser och ting.
(Artikel 1.1 i The Burra Charter. Renewed version 2013. Min översättning)
I det här sammanhanget är det första stycket värt att läsas en gång till: ”estetiska, historiska, vetenskapliga, sociala eller immateriella värden för gångna, nuvarande och kommande generationer”.
Stadens planering för de båda grusplanerna utgår från deras status i nutid, utan hänsyn till platsens estetiska, historiska, vetenskapliga, sociala eller immateriella värden för gångna generationer. Och på kommande generationers möjlighet att förnimma och begripa platsens betydelse för gångna generationer. Och på den potential som en förfluten landskapsbild kan ha för att berika samtidens markanvändning och landskapsgestaltning.
Första exemplet
Hovjägarbostället Söderbrunn, alias Albano, alias en ödslig grusplan.
Af alla Stockholms environner, som ömsom äro vackra, ömsom pittoreska, och stundom bägge tillika, synes ofelbart ingen täckare för Resande än Roslagsvägen.
(Jonas Carl Linnerhielm1795).
Hösten 1784 återkom Gustav III till Stockholm från sin Grand Tour. Nya ortnamn gav återklang av majestätets möte med Italien och antiken och band samtidigt samman det faktiska landskapet med det associativa; Roslagsberget fick namn av romarnas heliga Mons Albanus, Ulriksdals Storäng blev till Frescati och Bergshamra udde förvandlades till Tivoli. Kring Brunnsviken alias Lacus Albanus skulle ett landskap skapas för en ny guldålder under en ny Augustus.
Landskapets växlingar mellan karga berg och bördiga sprickdalar inspirerade Gustav III och den gustavianska eliten att komplettera och berika det över tiden framvuxna landskapet med parkanläggningar i den engelska stilen. På så sätt kan Brunnsvikens gustavianska landskap i sin helhet tolkas som ett gestaltat landskap, där Ars och Natura medvetet förenats till ett.
Det gustavianska landskapet for illa av 1880-talets järnvägsbyggande. Men den naturgivna topografin bestod och efter rivningen av det vildvuxna industriområdet öppnade sig möjligheten att på nytt förtydliga det klassiska mötet bortom Kattrumpstullen och Roslagsberget mellan stad och land. Och att bevara minnet av det gustavianska landskapets struktur. Staden valde motsatt väg i sin fördjupade översiktsplan för nationalstadsparken: ”Albano reserveras som ett förändringsområde med tät bebyggelse”. Eller mera drastiskt uttryckt: Fuck the Heritage!
Urbaniseringen av dalgången bortom Kattrumpstullen och Roslagsberget ödelägger områdets naturliga topografi och förstör Stockholms mest uttrycksfulla gräns mellan stad och land. Snart uppförs här en liten universitetsstad på en betongterrass – och fem meter ned under den kommer Naturens, Jean Eric Rehns, Carl Michael Bellmans, Gustav III:s och Jonas Carl Linnerhielms dalgång att vila i mörker och glömska.
Andra exemplet
Generalsbacken alias Stadens grustag alias f.d. bensinstationstomten.
I stadens planering har den forna Stockholmsåsen alias Generalsbacken reducerats till ”f.d. bensinstationstomten”. I 2009 års fördjupade översiktsplan för nationalstadsparken ingår tomten i området Vetenskapsstaden. I samma plan lät emellertid staden meddela att tomtens närmare användning skall behandlas i planeringen för Hagastaden. I praktiken innebar det att ”f.d. bensinstationstomten” undantogs från planeringen av Vetenskapsstaden för att istället brukas för kommunala ändamål. Detaljplanearbetet har hittills utmynnat i cirka 300 lägenheter, en skola, en idrottshall och en fotbollsplan.
VADFALLS? – på det område där Stockholmsåsen en gång avgränsade Brunnsvikens gustavianska landskapsrum åt söder och som idag och för framtiden framstår som ett självklart epicentrum i Vetenskapsstaden Stockholm?
Här ska inte fingrarna läggas emellan. Stadens beslut om markanvändningen av ”f.d. bensinstationstomten” är en skandal.
Placering av Nobel Center
Den skandalen för tanken vidare till ytterligare en kommunal skandal: markupplåtelsen för Nobelstiftelsens nybyggnad av ett Nobelcenter på Blasieholmen.
Uvertyren till det beslutet spelades upp i betänkandet av Nobelcenterutredningen (SOU 1997:117). Utredningen slår fast att centret kräver en mycket central placering i Stockholm med stark exponering i Stockholms innerstad. Med hänvisning till bestämmelserna om nationalstadsparker i miljöbalken och i samförstånd med staden slår utredningen vidare fast att en placering inom Nationalstadsparken inte är tänkbar. Utredningen föreslår mot den bakgrunden och i samförstånd med staden att centret lokaliseras till Tegelbacken. Trots att Nobelstiftelsen bestämt avvisat denna lokalisering. Även alternativet Blasieholmen behandlas i betänkandet. Utan att explicit avvisa alternativet pekar utredningen på vanskligheter och frågetecken som följer av de restriktioner som riksintresset innebär beroende
Samtidigt konstateras att staden motsätter sig alternativet av stadsbildsmässiga och kulturhistoriska skäl. Det ledde självklart till de förhandlingar mellan stiftelsen och staden som i december 2011 avslutades med avsiktsförklaringen att gemensamt verka för byggandet av ett Nobel Center på Blasieholmen.
Det kan tyckas som om Nobelstiftelsens allt överskuggande önskan har varit att spegla sitt center i kungaslottets glans. Att kungen själv visat sig föga road, har inte påverkat stiftelsens ambitioner. Att staden fallit till föga för stiftelsens önskemål är ingalunda förvånande. Att länsstyrelsen i sina roller som planmyndighet och regional myndighet för kulturmiljövården funnit att projektet inte skadar riksintresset Stockholms innerstad är däremot upprörande.
På förfrågan av mark- och miljödomstolen har emellertid Riksantikvarieämbetet sent omsider deklarerat att Nobel Center på Blasieholmen medför påtaglig skada på riksintresset Stockholms innerstad. Det förefaller rimligt att domstolarna, Nobelstiftelsen och Stockholms stad respekterar ett klart besked från den myndighet som är satt att bevara och utveckla det svenska kulturarvet.
Därför borde det just nu ligga i huvudaktörernas intresse att tillsammans ompröva lokaliseringsbeslutet. Som inspiration för omprövningen ligger det nära till hands att erinra om ett annat, mera storartat projekt för att ge mening och glans åt vetenskapsstaden Stockholm, nämligen Nobelpristagaren Hugo Theorells och mecenaten Axel Wenner – Grens Centrum för internationellt forskningsutbyte. Byggt som entré till världsstaden Stockholm, gestaltat som en dominerande symbolbyggnad i stadsbilden och invigt samtidigt med utrikeshallen på Arlanda. I det perspektivet borde det vara dags att skrota Nobelcenterutredningens krav på ”stark exponering i Stockholms innerstad” och dess anatema över en placering i Nationalstadsparken.
Ännu finns det tid att tänka om och tänka fritt när det gäller markanvändningen av den del av Nationalstadsparken som ligger mellan Norrtull och Wenner-Gren Center. Att ta vara på möjligheten att
- återskapa en fond mot söder i Brunnsviken landskap,
- återutnyttja den forna Stockholmsåsens enorma volym i form av en storslagen märkesbyggnad,
- berika den i stadens planering så påvert gestaltade entrén till Stockholm från Arlanda och världen, samt
- placera Nobel Center i centrum av Vetenskapsstaden Stockholm och som entrébyggnad till huvudstaden från Stockholms internationella flygplats – som samtidigt borde byta namn till Alfred Nobel Airport.
- Och bygga nytt för ett Nobel Center i enlighet med statsmakternas mål för Nationalstadsparken, nämligen att förstärka områdets natur- och kulturvärden och värna den biologiska mångfalden. Förslagsvis under arbetsnamnet Semiramis palats och hängande trädgårdar.
