Kungen anklagades i alltmer hatiska förtalskampanjer för att vara en brottslig tyrann, ”Riksförrädare, Allmänhetens tjuv” medan de ofrälse skall ha låtit sig mutas. Så såg det ut 1792 innan Gustav III mördades på Operan.
— Av Gunnel Bergström, fil.dr. medlem i styrelsen för Haga-Brunnsvikens Vänner —
Den 28 juni 1789 anfaller svenskar utklädda till kosacker den svensk posteringen i Pumala.
Gustaf III förklarar Ryssland krig med hänvisning till detta fingerade överfall. 1772 års regeringsform förbjuder honom börja krig, men han ser sig ingen annan råd. Katarina II understödjer genom sin ambassadör Razumovskij både ekonomiskt och politiskt den adliga oppositionen. Österrike och Preussen ägnar sig åt huggsexa på länder som saknar ett starkt försvar. 1772 tillskansade de sig delar av Polen, som efter ytterligare två delningar upphör att existera. Sverige har redan tvingats lämna ifrån sig delar av Finland i det olyckliga kriget 1741. Gustaf vet att Katarina II undviker erövringskrig, att hon i stället infiltrerar, provocerar och – om ingen krigsförklaring följer – annekterar. 1786 annekterar Ryssland Krim. Gustaf, som vet att Katarina II ser Skandinavien som en del av sin intressesfär, får vetskap om att oppositionen i hemliga förhandlingar med Ryssland avser att avsätta honom. Turkiet förklarar Ryssland krig. 6 juni begär Gustaf i ett skarpt ultimatum att hon skall återlämna de delar av Finland som avträtts 1721 och 1743 och att hon skall återlämna Krim till Turkiet.
Kriget pågår i tre år. Anfallsplanen att inta Petersburg misslyckas, en rad officerare begär att få lämna kriget. I Anjala söker sju finländska officerare den 9 augusti underhandla med Katarina om fred. 112 officerare undertecknar därefter en förklaring om att kriget är olagligt. Till gruppen ansluter sig hertig Karl, som kungen gett högsta befälet i Finland, men som låter utrymma sin befästning Högfors i hopp om att uppnå fred. Ett handlingssätt som liknar de polska adelsmännens samarbete med Ryssland vid Polens första delning. Danmark i förbund med Ryssland förklarar Sverige krig. Danmark besätter Uddevalla, Vänersborg, Åmål och Bohus fästning. Preussen, som hoppas på att tillhandla sig Svenska Pommern och Wismar ingriper i kriget. Gustaf är inställd på fred men vägrar gå med på Katarinas villkor. Han får nu också hjälp av England och subsidier från Turkiet. Han måste för att fortsätta kriget också få fram svenska pengar och sammankallar därför en riksdag. I detta trängda läge framlägger kungen för riksdagen Förenings – och säkerhetsakten, som gynnar borgare och bönder, då han utgår från adeln inte kommer att bevilja honom pengar för att fortsätt kriget. Adeln visar sig ha för avsikt att i stället ge pengar till Hertig Karl, kanske som ett tack för stödet. Gustaf spelar därför ut sitt starkaste kort, Anjalamännens landsförräderi, och stöds nu faktiskt av sin bror hertig Karl. Gustaf inträdde då på Riddarhuset och lyckades genomdriva att Förenings- och säkerhetsakten undertecknades.
Därmed fördjupades fiendskapen mellan kungen och adeln.
I sjöslaget vid Svensksund 9 -10 juli under Gustaf ledning avgörs kriget. Ryssland förlorar 50 fartyg och minst 9000 man. Sverige förlorar 6 fartyg och 300 man. Gränsdragningen mellan Ryssland och Finland fastställs slutligen och Ryssland släpper kravet på att Sverige ska återinföra Frihetstidens konstitution. Men den ryska delegationens samröre med oppositionen fortsätter. General Pechlin, som vid revolutionen 1772 jagats från makten, leder nu sammansvärjningen mot Gustaf III.
Kungen anklagas i alltmer hatiska förtalskampanjer för att vara en brottslig tyrann, ”Riksförrädare, Allmänhetens tjuv” medan de ofrälse skall ha låtit sig mutas. Enligt förtalet har ett slaveriets ok lagts på folket. Adeln hyllas för sitt hjältemodiga försvar av friheten. Sverige uppges befinna sig i djup kris, skulden tillskrivs Gustaf III och enda sättet att undvika undergång sägs nu vara att förändra landets styrelsesätt.
Men, framhåller Sten Carlsson i Svensk Historia, inte heller 1789 års reformer innebar diktatur. ”Det gustavianska enväldet” har aldrig existerat…Ingen enskild svensk under 1700-talet har betytt så mycket för ståndssamhällets underminering som adelsvännen Gustaf III.”
Gustaf III samlar under senhösten 1791 och januari 1792 sina trognaste medarbetare i sitt intimt eleganta sammanträdesrum Divanen i övervåningen på Hagapaviljongen för att utforma en ny författning liknande den engelska med två kamrar. Kungen skulle helt avstå från att personligen delta i riksdagen. Sju Ministrar blir chefer för var sin statsexpedition och skall vara riksdagens sakkunniga.
Samtidigt intensifierades planerna på att mörda kungen. Greve Horn och kapten Anckarström försökte redan på nyårsnatten 1792 ta sig in i Hagapaviljongen, men skymtade genom fönstret kungen blek, till synes död och gav sig av. Anckarström, nu i sällskap med greve Ribbing, gjorde ytterligare försök på teatern och operan.
Den nya författningen blev aldrig framlagd vid Gävleriksdagen 1792. Kungen skriver själv: …jag fann hos adeln så mycken oklok hetta, att jag förutsåg, att jag antingen skulle alldeles misslyckas eller bliva tvungen att bruka våld och detta skulle hava kostat blod. Adeln förstår mig icke och förstår icke heller sitt eget intresse. Jag är adelns vän och jag kan icke vara konung utan adel. Delar av förslaget realiserades 1809 och genomfördes 1840 då vi fick vår nuvarande statsrådsorganisation. Handlingarna från mötena på Hagapaviljongen har försvunnit, liksom många andra dokument från 1792. Men kungens med egen hand nedtecknade koncept finns kvar, likaså protokollet från den 15 mars, då frågan om ny regeringsform åter tas upp på Haga. De tre ofrälse representanterna och Armfelt var för, de fem adliga emot. Kungen fogar till protokollet: ”Nu bör jag foga min röst till de mesta rösterna av nationens fullmäktige.”
Följande dag skjuts kungen.
Men förtalet upphör inte. Nu gäller det att visa att Anckarström var en ensam galning. Då hertig Karl blivit regent och mördaren avrättats, benådas samtliga övriga inblandade. Beklämmande är historikern Erik Lönnroths biografi, Den stora rollen, där kungen framställs som en ”hysterisk egocentriker” och egentligen inte tilldelas några politiska och förnuftsmässiga bevekelsegrunder. För honom är det ryska kriget 1789 mest en teatral gest och inte ett nödvändigt motdrag mot Katarinas intriger tillsammans med den adliga svenska oppositionen.
Det är frestande att dra en parallell mellan förtalskampanjen mot Gustaf III och den posthuma smutskastningen av Richard III i England, den som bl.a. kommer till uttryck i Shakespeares pjäs. För huset Tudor var det viktigt att den besegrade ätten York framställdes i sämsta möjliga dager. Det legitimerade det egna maktövertagandet. För Gustafs mördare liksom för den så småningom tillträdande ätten Bernadotte var det lika viktigt att Gustaf och gustavianerna berövades heder och ära.
Men Lönnroth? Varför ägnar han sig nästan 200 år senare åt ett så totalt förnekande av Gustaf III som realpolitiker och handlingsmänniska, som fosterlandsvän och framstegsivrare?
De många nya fakta som här återges har hämtats från Beth Hennings Fyra gustavianska studier 1963.
